Det där med kärleken.
Havet inatt, rogivande eller hur?
Desto lyckligare man är desto mer tar man till slut saker för givet. Till slut tar man även kärleken för given och det är så allt blir fel. Det lärde jag mej den hårda vägen igår. Men det sägs att ur allt dåligt föds något bra och kanske är det just de orden som jag tror på just nu, för på något sätt känns det som min värsta mardröm kom, men att det visade sej vara de bästa som kunde hända? Jag fick erfara hur otroligt stark jag är som person, vilka känslor för olika personer jag egentligen har och hur en snedsteg kanske kan förlåtas om kärleken bara tillräckligt starkt.
Forgive But Not Forget,
på något sätt känns det som om
denna mening förföljer mitt liv.
Havet var lika vackert inatt som det alltid brukar. Att mörker kan vara så vackert och att kluckande vågor kan få två människor att prata i timtal? Dock var tanken som slog mej, Om all respekt och tillit till en människa försvinner, kommer den tillbaka då? Hur lång tid tar det och vilka garantier lämnas? Den som lever få antagligen se.
Kommentarer
Trackback
