Ur det mörkaste, eller nått. II
Igårkväll på ICA såg jag honom. Han som på ett speciellt och väldigt sjukt sätt föstörde delar av mitt liv. Han som gjorde de där som aldrig kommer suddas ur mitt minne, något som plågat och förföljt mej i alla förhållanden jag haft efter det.
Jag har tänkt på detta mötet och drömt om det i flera år. Jag var helt säkert på att jag skulle få panik och öppet ställa mej och skrika på honom, skrika inför alla som säkert skulle komma att stå där hur jag kände och vad denna människa en gång gjorde mot mej. Och visst fick jag en chock och mitt hjärta slog tre dubbla slag, men jag kände bara en lättnad. Jag kände mej inte arg, ledsen eller förbannad. Det kändes skönt helt enkelt. Han som tog ifrån mej så himla mycet och han som gjorde det olagliga, men jag kände bara lättnad. Lättnad att jag såg honom, eftersom jag inte gjort det sen den där eftermiddagen för så längesen. Men även kände jag mej stark. Han är över dubbelt så gammal som mej, går runt i sin slitna TTC jacka och ser helt förstörd ut. Precis som den där pundaren jag tyckte så synd om en gång i tiden. Han har inte kommit ett skit i sitt liv. Visst har jag hört att han varit påväg uppåt, men sedan har jag även hört hur de gått ännu fortare ner. Mitt liv kunde just nu inte vara bättre och jag har nu precis allt jag någonsin kunnat önska mej. Vad har han? Knark. Men enligt mej löser det inga problem, och smartheten som kommer håller inte i längden men det gör min smarthet.
Att min dåvarande "vän", om hans ens var min vän, var pundare, det visste alla. Det som gör mej förbannad är att folk tar för givet att jag också gjorde det. Till och med min familj. Jag har aldrig knarkat, inte ens testat. Punderiet är det allra västa jag vet och jag tål inte folk som håller på med det. Det har tagit så många människor ifrån mej att jag blir förbannad av själva tanken. Att försöka hjälpa människor som fastnat klarar jag inte av längre. Klarar helt enkelt inte av vänner sm sviker och ljuger för en precis hela tiden. Jag trodde nämlig att att jag kunde hjälpa honom. Jag gick till han efter skolan och satt med han så han inte skulle vara ensam, vad fick jag för det? Jo han förstörde mitt dåvarande förhållande genom att påstå att jag var intresserad utav honom. Efter det spruckna förhållandet kom jag ändå till honom efter skolan, ända tills jag insåg att han hade "missuppfattat" situationen och tatt sej mer frihet än han borde. Efter det gick jag inte dit, senare har han haft förhållanden med flera av mina kompisar, lika gamla som mej och precis lika blåögda.
Jag har tänkt på detta mötet och drömt om det i flera år. Jag var helt säkert på att jag skulle få panik och öppet ställa mej och skrika på honom, skrika inför alla som säkert skulle komma att stå där hur jag kände och vad denna människa en gång gjorde mot mej. Och visst fick jag en chock och mitt hjärta slog tre dubbla slag, men jag kände bara en lättnad. Jag kände mej inte arg, ledsen eller förbannad. Det kändes skönt helt enkelt. Han som tog ifrån mej så himla mycet och han som gjorde det olagliga, men jag kände bara lättnad. Lättnad att jag såg honom, eftersom jag inte gjort det sen den där eftermiddagen för så längesen. Men även kände jag mej stark. Han är över dubbelt så gammal som mej, går runt i sin slitna TTC jacka och ser helt förstörd ut. Precis som den där pundaren jag tyckte så synd om en gång i tiden. Han har inte kommit ett skit i sitt liv. Visst har jag hört att han varit påväg uppåt, men sedan har jag även hört hur de gått ännu fortare ner. Mitt liv kunde just nu inte vara bättre och jag har nu precis allt jag någonsin kunnat önska mej. Vad har han? Knark. Men enligt mej löser det inga problem, och smartheten som kommer håller inte i längden men det gör min smarthet.
Att min dåvarande "vän", om hans ens var min vän, var pundare, det visste alla. Det som gör mej förbannad är att folk tar för givet att jag också gjorde det. Till och med min familj. Jag har aldrig knarkat, inte ens testat. Punderiet är det allra västa jag vet och jag tål inte folk som håller på med det. Det har tagit så många människor ifrån mej att jag blir förbannad av själva tanken. Att försöka hjälpa människor som fastnat klarar jag inte av längre. Klarar helt enkelt inte av vänner sm sviker och ljuger för en precis hela tiden. Jag trodde nämlig att att jag kunde hjälpa honom. Jag gick till han efter skolan och satt med han så han inte skulle vara ensam, vad fick jag för det? Jo han förstörde mitt dåvarande förhållande genom att påstå att jag var intresserad utav honom. Efter det spruckna förhållandet kom jag ändå till honom efter skolan, ända tills jag insåg att han hade "missuppfattat" situationen och tatt sej mer frihet än han borde. Efter det gick jag inte dit, senare har han haft förhållanden med flera av mina kompisar, lika gamla som mej och precis lika blåögda.
Kommentarer
Postat av: anne Eek
Älskade Linda en sak ska du veta jag tror vartenda ord du skriver, har heller aldrig trott att du varit någon "hobby knarkare" jag vet och känner att du har haft tillräckligt jävligt genom åren utan att behöva testa sån skit, jag vet att du har ett hjärta av guld, jag vet att du försökt rädda många själar,jag vet oxå att du många gånger försakat dig själv och ditt liv genom att försöka rädda andra. Därför gör det här inlägget mig glad, äntligen låter du dig vara lycklig för din egen del inte för någon annas skull. Jag önskar att du kan lägga alla bekymmer bakom dig och börja ett nytt liv med din älskling. Finns här för dig i dag imorgon och alla andra dagar. /Anne Eek
Trackback
