♣ -

Del 7 - Min första kärlek.

Hm, ja kärlek är svårt att skriva om men för att vara töntig och vanlig är min första RIKTIGA kärlek min man. Såklart jag har varit kär många gånger, och klart jag var kär i min första kärlek - så kär man kan vara vid tretton års ålder.

Men efter de förhållanden som jag har haft, en del riktigt brutala och sjuka kan jag enkelt säga att jag aldrig varit kär på det sättet som jag är i Kristoffer. Det är en annan kärlek än vad jag någonsin upplevt så jag kan nog säga att det är min första kärlek. Kärlek på en högre nivå om ni vill kalla det så.

När jag träffade honom var jag i världens struligaste förhållande, det varade över två år och den killen var både aggresiv emot mej och andra. Han var väldigt svår att ha att göra med och lita på honom har jag aldrig riktigt gjort. Så när jag träffade Koffe var det något helt annat för mej. En så enkel sak som att få träffa mina vänner och ens kunna umgås med andra var något jag aldrig kunde göra i det förhållandet och enligt mej är det väldigt viktigt. Klart jag tar hänsyn till vad Kristoffer tycker om och inte tycker om men jag vill ha chansen att kunna göra vad jag vill, kunna träffa både mina tjej och kill kompisar, åka iväg en sväng utan att behöva få ett helvete för det.

Koffe och jag är så himla olika, men ändå lika på något sätt. Jag är en väldigt spontan person och väldigt social av mej och han likadan. Vi gillar att hitta på saker, både tillsammans och på var sitt håll. Att vara ifrån den andra killen jag skrev om var skönt, kanske inte lika skönt att han ringde tusen gånger så fort jag var borta tio minuter och skrek att jag varit med någon annan när jag i själva verket hade varit ute med hunden eller slängt soporna. När jag och Koffe är ifrån varann saknar jag ihjäl mej efter honom. Jag skulle kunna spendera varje vaken sekund i resten av mitt liv med honom utan att tröttna på honom en ända gång. När jag kollar på The Osbournes på tv känns vårat förhållande precis som de Ozzy har med sin fru.

Vi, både Koffe och jag har alltid sagt att vi aldrig ska gifta oss, att det är töntigt, obetydelsefullt och bara töntigt. Men ändå står vi här och är gifta med varandra. Det säger mycket tycker jag, mer än ord kan beskriva och ändå var vi bara tjugo när vi förlovade oss och (Koffe) bestämde att vi skulle gifta oss.

Med min man får jag vara precis mej själv, precis som jag är och vill vara för jag vet att det är så han vill ha mej. Vi begär aldrig någonting av varandra, förutom att vi finns där och är trogna. Jag är säker på Koffe, för jag vet hur mycket jag betyder för honom. Jag vet att jag är hans första kärlek och hans första förhållande. Att han var otroligt kär i mej under flera år innan vi blev tillsammans kan vara svårt att ta ibland eftersom jag alltid tyckt om honom med. Jag var aldrig kär i honom eller visa några känslor alls under mitt förhållande jag hade då men när vi väl gjort slut och jag umgicks mer själv med Kristoffer verkade alla pusselbitar falla på plats och första gången jag spenderade tid med honom själv visste jag att jag älskade honom. Vi har funnits i varandras liv så länge och än idag brukar Koffe berätta (när vi ska sova) om första gången han såg mej. När jag var 17 år och flyttade själv ner till Borås utan att känna så mycket som en kotte där. Jag hade inflyttningfest i min lilla lägenhet och Koffe kom tillsammans med en klasskompis till mej. Jag minns också den dagen som igår och brukar klaga på Koffe genom att säga om han inte var så blyg just då kanske det hade blivit vi redan då. Det hade sparat mej mycket skit som jag har varit tvungen att gå igenom efter det. Fast bara så skojj som jag klagar, såklart. När Koffe och jag var ensamma i början vågade han knappt titta på mej, jag känner inte själv jag är snygg, men i hans ögon var var värsta drömtjejen. Han skakade i hela kroppen i flera veckor så fort vi kysstes - Så underbar är han.

Jag minns även att ungefär i samma veva som jag flyttat ner till Borås vad jag, min dåvarande kille (som jag skrivit om), Denny (min klasskompis) och Koffe och bowlade. Koffe och jag satt och provade drinkar och pratade oavbrutet. När vi sedan skulle gå vidare från bowlingen, ner till stan kom vi efter och i en tunnel stannade Koffe mej och sa helt spontant (efter några av de där drinkarna) - Om du någonsin hittar en tjej, en tjej precis som dej, med precis de sättet du är så och såklart utseende mässigt, säg till mej då. Såklart varade inte detta ögonblicket så länge som ni kan förstå efter det jag berättat om mitt ex. Men det var det finaste jag någonsin hört.

Eftersom Koffe jämt tjatade om mej, långt efter jag flyttat tillbaka till Jönköping igen ville inte Denny och Robin ha med Koffe när de skulle hälsa på mej. Såklart sa dom ju inget, men i efterhand har Koffe sagt att de inte ville ha med honom för han inte skulle pajja förhållandet som jag då hade. Men så fort Koffe fick chansen att hänga med lämnade han alltid något hemma hos oss så han skulle få en anledning att komma tillbaka, tillexempel sin tröja eller ett par jeans. När jag senare kom till Koffe lågt efter detta hittade jag bland annat mina mjukisbyxor och andra grejer som jag inte ens minns att han lånat, allt för att ha en chans att träffa mej och lämna tillbaka dom.

Det kan låta konstigt men jag och Kristoffer har aldrig bråkat. Vi har aldrig tjaffsat eller haft delade meningar om något. Till en början var jag helt förskräkt av det, men jag har helt enkelt lärt mej att leva med det. Han är min drömprins och jag hans drömpreinsessa (fast jag var en smal blondin då och tjockade svarthårig tjej nu). Jag älskar dej Kristoffer Keränen utav hela mitt hjärta och jag kommer alltid finnas där för dej.